Årskrönika 2020

Tänkte jag skulle sammanfatta mitt år som gått. Och det kommer att handla mycket om Covid-19, om den kamp sjukvården fått gå igenom, utifrån mitt perspektiv som patient.

Året 2020 kommer gå till historien då alla blev experter på pandemier, på epidemiologi, skyddsutrustning och nu såhär på slutet vaccin. Lite skönt med ombyte, då många varit experter inom kriminologi och immigration tidigare, och några även experter på klimat.

Det första månaderna började oskyldigt, som ett litet spädbarn var året, och förhoppningarna var stora, även för mig. Jag hade börjat komma ut i livet lite efter en lång rehabilitering efter utbrändhet och började leva mer socialt. Försökte mig till och med på att dejta (det gick väl sådär). Sen kom då pandemin omkring sportlovet.

Först avfärdades den som en vanlig influensa, det var inget att oroa sig över. Men folk dog i lite för stora mängder och de sjuka tvingades ligga med respirator (kan lova att det inte är någon lek, jag har själv upplevt att vakna upp ur respirator två gånger, så det finns mycket ångest där).

Jag tillhör en riskgrupp, för att jag har ett ovanligt virus som påverkar andningen och har en trackeostomi (ett rör i halsen) för att kunna andas bättre, så för mig var det lite extra läskigt om jag skulle drabbas av Covid-19, men trots en pandemi så var jag ändå tvungen att resa till Göteborg för att göra mina regelbundna operationer. Jag hade gjort en operation i slutet av december 2019, så det var dag igen i mars.

Det var bara att isolera sig. Här i Piteå så byggde sjukhuset om några operationssalar till Covid-IVA, för att kunna ta emot patienter från länet (och även utomläns) som hade svår Covid-19 och tvingades ligga med respirator.

Men det fanns ett litet aber, som såklart även drabbade hela Sverige.

Det fanns ingen utrustning för att skydda personalen. De hade inte tillräckligt med andningsskydd (som måste vara mer än en blå liten papperslapp framför munnen på IVA). Och här kom Piteå att inspirera hela Sverige genom att starta en grupp på Facebook som kallas för Localhero Piteå. Där gick många Piteåbor med för att samla ihop alla andningsmasker de råkade ha hemma, de hade gamla militärmasker, dammskydd, visir, mm. Allt skänktes till sjukhusets IVA-personal, så att de kunde jobba säkert.

Det stod folk på stan som hade blandat handtvättsprit och gav bort till de människor som inte kunde få tag i handsprit längre, då allt var slut på apoteken och fanns inte att tillgå på väldigt länge (har lite åsikter om apoteksreformen, men det får bli ett annat inlägg, en annan dag).

Folk erbjöd oss i riskgrupperna att göra ärenden åt oss. De handlade mat, de levererade maten vid dörren och vi swishade betalningen, allt för att inte utsättas för viruset. Fick själv hjälp ett par gånger med akuta inköp från både vänner och helt okända.

Varenda kotte med en 3D-printer ställde upp och printade skalmar till visir åt sjukvården. Overheadfilmer såldes slut på rekordfart. Inte många tog ens betalt för materialkostnaderna. För de ville bara hjälpa vården, för de insåg att vårdpersonalen stod vid frontlinjen i detta krig mot ett okänt virus, som ingen visste så mycket om egentligen.

De samlade även in pengar till att köpa luncher till vårdpersonalen på IVA, fikabröd och de köpte presentkort hos de lokala restaurangerna för att stötta de lokala näringsidkarna, som gavs till personalen både inom IVA-vården men även inom hemtjänsten. De till och med startade ett samarbete med taxi, så att du kunde beställa hem färdiglagad mat från en restaurang och Pitetaxi körde ut för en rimlig penning. Det tipsades om butiker, och de startades en rekoring där företag tog emot förbeställningar av varor som lämnades ut på vissa dagar. Det var som en marknad, fast med coronasäkra avstånd.

Folkhälsomyndigheten gick ut med rekommendationer, och de flesta följde dessa, men några var kritiska. Antingen kom rekommendationerna för sent, eller så var rekommendationer för svaga, enligt kritikernas mening. Vissa tycks vilja ha lag och ordning, innan de tänkte göra som alla andra och hålla avstånd, tvätta händerna ofta och stanna hemma när de kände sig sjuka. Att vår grundlag satte begränsningar i hur hårda restriktionerna som kunde antas, tycktes många vara omedvetna om.

Sverige gick sin egen väg, och eftersom vi är mitt i pandemins andra våg, så är det svårt att säga om vår strategi i början var dumdristig eller om den var rätt okej. Vi kanske får titta tillbaka om några år och sedan analysera om vi handlade rätt, men denna strategi blev politiserad, inte bara i Sverige utan även utomlands, och vi användes både som gott exempel och avskräckande exempel och var även uppe för debatt under det amerikanska presidentvalet. ”Sweden, can you believe it?!”

Nåja, tillbaka till mig och mina erfarenheter en stund.

Mars kom och nästan alla flyg var inställda och jag skulle ta mig från Piteå till Göteborg för att opereras på Sahlgrenska. Kan ju inte direkt påstå att flyga kändes sådär jättekul och trängas med andra, men tåg är inget alternativ för mig och min sjukdom, så det fick bli flyg, något som min läkare rekommenderat mig att ta sedan 1998 när jag började åka till Göteborg för vård.

Flyg efter flyg blev inställda, avgångstider ändrades, och in i det sista visste jag inte om jag ens skulle kunna komma mig ner till Göteborg. Jag blev lite rädd. Skulle jag kvävas av min sjukdom eller av Covid-19?

Men här kommer denna underbara Piteåanda in igen, för jag skrev ett inlägg på Facebook, både på sidorna för Piteå och Luleå och bad om råd och hjälp. Jag var tveksam över att åka bil så långt. Dels för att min bil var så gammal men också för att jag har problem med ryggen, så långa resor är inte så bra, speciellt om man ska opereras sen. En gammal ungdomskamrat såg mitt inlägg och skrev att han hade en extremt bekväm bil, där jag kunde vila ryggen och han var villig att köra ner mig till Göteborg om det inte gick några flyg. Han stod standby ända fram till söndag morgon, för det var då vi var tvungna att åka, om jag skulle hinna ner till Göteborg på måndagen.

Det gick dock ett flyg. Men mellanlandningen på Arlanda var gruvligt lång. 5 timmar lång. På hemvägen var den 7 timmar lång, och då var jag nyopererad och extra trött och känslig. Så jag fick helt sonika hyra ett rum på Rest and Fly på Arlanda. Det var det coronasäkraste sättet, plus att jag fick sova några timmar fram till flyget hem avgick.

På grund av flygen, så kom jag ner till Göteborg dagen innan jag skulle opereras, och fick då göra mitt första Covidtest i livet. För sjukvården krävde att alla som skulle opereras skulle göra ett Covid-test innan. Det kittlade lite i näsan, men för mig var det ingen större grej. Jag var van att få saker nedstuckna i näsan genom åren, då läkarna använder en skopi som de stoppar ner just i näsan för att titta på mina stämband.

Några dagar efter att jag kom hem från Göteborg drabbades jag av feber i tre dagar. Även min följeslagare drabbades av feber. Hade vi blivit smittade på flyget? Jag fick göra ett nytt Covidtest som visade sig vara negativt, så troligen var det bara en vanlig vårförkylning, och samma var det för min följeslagare. Phew!

Våren fortsatte att gå och dödstalen ökade. Nu började också visst material som sjukvården behövde trilla in. Men inte till alla. Akutsjukvården prioriterades (givetvis), men SÄBOs och andra kommunala inrättningar, inklusive hemsjukvård och hemtjänst hade inga skydd. Smittan nådde in till de gamla och sjuka, som drabbades gruvligt. Och medelåldern på de döda låg på 80+. Skyddsombuden stängde ner arbetsplatser, som arbetsgivarna snabbt öppnade upp igen – trots att arbetsgivaren är skyldig att tillhandahålla adekvat skyddsutrustning för personalen.

Nu började folk i allmänhet förstå att detta var på allvar, det sändes ständiga presskonferenser på tv varje dag med ständiga uppdateringar. Regeringen lättade på plånboken för att underlätta för sjukskrivna att vara hemma längre utan läkarintyg och vissa företag fick ekonomisk hjälp. Restriktionerna blev striktare, färre folk fick samlas tillsammans, osv.

I vården slet de som djur. Och jag kan tycka det är lite ironiskt att svenskarnas sätt att visa solidaritet var att ställa sig på balkongerna och applådera vårdpersonalen vid en viss tid varje dag. Det är liksom inte applåder vårdpersonalen behöver. Det är fler folk på golvet.

För vården har varit satt på undantag och drabbats av nedskärningar i 30 år, precis som de där beredskapslagren som gapade tomma nu, där det tidigare fanns läkemedel, respiratorer, andningsmasker, osv. Material som vi hade behövt nu fanns inte, och nya skydd, de satt fast i containrar i Frankrike, eller i Kina, dit exempelvis Mölnlycke lagt sin tillverkning, för att spara pengar (billig arbetskraft!)

Jag kan tycka att den kritik som riktats mot exempelvis Folkhälsomyndigheten och regeringen varit felriktad, för systemfelet hade börjat så många år innan pandemin slog till. Nedskärningar, privatiseringar och vård- och omsorgspersonal som inte hade fasta anställningar bidrog till stor del att Sverige inte var förberedda för en pandemi. Sjukvårdspersonal sades upp eller flydde då de inte orkade jobba längre på dessa arbetsplatser. Ladorna stod tomma, personalen som fanns kvar inom vården var redan utbrända och vård och omsorg var underbemannade.

Den häftiga kurvan planade inte ut på samma sätt som analytikerna förväntade sig. Den gick långsamt nedåt. Det tog flera månader innan vi såg effekter av de rekommendationer Folkhälsomyndigheten gett månader innan. Men de kom, plus att sommaren kom så folk vistades utomhus mer, och därmed spreds smittan också långsammare.

För mig var det dags för en ny operation igen före midsommar. Några fler flyg hade väl börjat gå, men inte kring midsommar, så min följeslagare och jag skulle bli fast i Göteborg några dagar extra.

Inför den flygresan krävdes det munskydd. Något som både jag och resebyrån som bokade sjukresan helt missat. Min följeslagare hade dock upptäckt det, men lite för sent. Så helt plötsligt fick jag en ny stress att tampas med. Att få tag i munskydd på fredagen, så jag kunde flyga ner för att få min livsnödvändiga operation på måndagen.

Det fanns inga munskydd att hitta i hela stan. Apoteket meddelade att de skulle få in munskydd i augusti. I de butiker som hade munskydd så sa de att de prioriterade vården, inte privatpersoner. Så även långt in i juni hade vården fortfarande inte fått munskydd från den nationella upphandlingen som gjordes. Det var fortfarande privatpersoner och lokala företag som gjorde allt för att skydda vår sjukvårdspersonal här i Piteå.

Räddningen för mig var återigen Localhero Piteå, men även folk på Twitter, så jag fick ihop tillräckligt många munskydd för att räcka till både mig och min följeslagare för två resor.

Covidtestet innan operation fick jag nu göra lokalt här i Piteå, och det krävdes att det inte fick vara äldre än 48 timmar, så jag fick ta testet samma morgon som jag åkte och de fick skynda på med provresultatet. Lyckligtvis gick flyget efter lunch, så jag kunde komma förbi provtagningen och gå in bakvägen (för att inte utsätta mig för onödig smitta) för ett nytt test på morgonen, och sedan iväg till flyget och ner mot Göteborg igen, och med munskydd redo.

Min följeslagare och jag fick fira midsommar nere i Göteborg. Vi hyrde en bil, så att vi inte satt fast på hotellet. Och vi blev bjudna på sill och annat gott av en väninna och hennes man ute vid havet och på Coronasäkert avstånd. Jag tog faktiskt ett dopp i havet också, mellan regnskurarna. Kallt men uppfriskande!

Vi hälsade även på min farbror och det nya föl som hade fötts i mars. Jag fick inte krama min fabror, men jag fick i alla fall lite mulpussar av hästarna. Och sista dagen kom min äldre farbror förbi hotellet och vi satt på terassen för att vara coronasäkra. Det var sista gången jag träffade honom, för tyvärr avled han den 27:e december i cancer. Men jag bär med mig de ord han sa: ”Det finns inga andra alternativ än att alltid se framåt, oavsett för hur länge, och med blicken inställd på framtiden med allt nytt som kommer att hända.”

Sommaren var väl sådär här uppe, vi fick ganska mycket regn, men det fanns några dagar av sol, så det gick att sitta ute på terassen och äta glass och till och med bjuda in någon vän på min hemgjorda glass. Så totalt isolerade kände jag mig inte, då det gick att på säkert avstånd ändå umgås med några få vänner. Mycket glass blev det i alla fall!

Kurvan för Covid-19 och intagna på IVA började nu plana ut så mycket att folk började slarva lite med restriktionerna. Förståeligt, jag gjorde ju egentligen samma sak, även fast jag alltid höll avståndet och träffade bara personer jag kände. Vårdpersonalen fick i alla fall en liten respit, några kanske till och med fick några dagars semester, men inte var det någon normal sommar för dem. Många fick en väldigt kort semester, så någon rejäl återhämtning fick de aldrig, innan siffrorna började stiga med insjuknade igen.

När smittan var låg, och framförallt i Malmö, så hade jag planer på att försöka ta mig till min syster som fyllde 40 år. Jag visste ju nu hur jag skyddade mig på flyget. Men de planerna gick inte att genomföra (skulle ju bli en överraskning), så min syster och jag bestämde att vi firar våra födelsedagar tillsammans senare under hösten istället.

För mig var det dags för ny operation igen i september. Nu började det infinna sig en slags rutin, både hos mig, men också inom vården och det bokades in Covidtest åt mig på ÖNH i Piteå istället för att jag skulle trängas med andra som ville testas och riskera att bli smittad. Fler flyg gick och besöket i Göteborg blev kort och även mellanlandningarna kortare på Arlanda. Så allt gick som på räls, in och ut och hem igen, tillbaka till isoleringen.

Jag tror jag slarvade lite att hålla mig uppdaterad, för jag hade bokat min biljett till Malmö till slutet av oktober rätt tidigt, och när resan till min syster närmade sig så kom rapporter om att Malmö började få väldigt många smittade. När jag satt på Arlanda och väntade på nästa flyg fick jag veta att de kom med strikta lokala restriktioner. *gulp*

Nu hade min syster och jag inte planerat att gå på krogar eller shoppa i butiker, men det fanns en viss oro ändå. Vi höll avstånden, beställde mat, och det var så svårt att inte kunna krama om min syster eller mina systerdöttrar. Men jag fick i alla fall glädjen att se dem, och jag fick även fotografera hela familjen i en helt underbart höstsprakande park. Det var min födelsedagspresent till mig själv.

Väl hemma så fick jag gå i självkarantän, utifall att jag utsatt mig själv för smitta jag inte hade kontroll på. Tur hade jag, för jag var fortsatt frisk. Och det känns som det var i precis sista sekunden jag kom undan smittan, för nu började det se rejält illa ut i hela landet. Den andra vågen var definitivt här, och även här i Norrbotten. Sjukhuset i Piteå frågade Piteborna efter nya visir, för nu var deras lager slut som de hade fått i våras. Snabbt var många på bollen och hjälpte till.

Visst ska man kritisera våra makthavare, både på riksnivå, regionalt och på lokal nivå, för trots att det nu gått så många månader, så fick exempelvis inte hemtjänsten skyddsutrustning. En väninnan med svår cancer och med otroligt dåligt immunförsvar får besök av hemtjänsten, men ingen bär skydd, trots att väninnan bett dem att bära skydd. Än värre var att en av hennes söner blev sjuk i Covid-19. Lyckligtvis bodde han hos sin flickvän för att inte utsätta sin mamma för smittan, men hon var olycklig att inte kunna få ta hand om eller träffa sin son på flera veckor.

Precis innan jul så var det dags för min tredje sjukresa ner till Göteborg under pandemin. Allt var som i september, allt flöt på rätt bra med covidtest innan resan, korta väntetider på Arlanda, operation som gick bra, och jag var hemma igen den 22:a december.

Min jul var inte speciellt spännande, jag var hemma och isolerad, för det måste jag vara efter varje resa, för att dels vara säker på att jag själv inte blivit smittad, men också för att inte utsätta andra för smitta om jag själv är bärare av smittan.

Och nu sitter jag här på morgonen under årets sista dag och skriver ner detta, som en slags årskrönika över mitt Coronaår.

Det finns lite ljus i tunneln inför det kommande nya året. Vi har börjat få in vaccin mot Covid-19 till Sverige, men än är det inte min tur att vaccinera mig. Men jag kommer definitivt att vaccinera mig, liksom min mor och far, som båda är över 70 år.

Med lite tur så kommer jag ha hunnit få mitt vaccin innan min nästa operation i mars. Med lite tur har även mamma och pappa fått sina vaccin, för min pappa fyller 80 år i mars, och min dröm och önskan är att vi i Sverige har fått kontroll på smittan igen, så att jag kan åka ner till Småland – med ett aktivt vaccin i kroppen – och fira min pappa på hans födelsedag, och faktiskt ge honom en riktigt stor kram, för att han också har blivit vaccinerad.

Så jag håller tummarna att leveranserna kommer som utlovat, av de vaccin som Sverige har köpt in, och att vården hinner med att administrera vaccinen till de äldre och oss i riskgrupperna.

Men innan alla är vaccinerade – och förhoppningsvis så köper inte folk dessa foliehattars varningar om vaccin – så får vi alla fortsätta att hålla i och hålla ut.

Jag har läst så mycket tokigt under året angående vaccin att jag blir full i skratt. Givetvis är det bara för att skrämma folk och min oro är att folk inte är informerade nog att inse att för att vi alla ska kunna leva ett någorlunda normalt liv efter sommaren så måste 80% av befolkningen ha vaccinerat sig, så att vi kan skydda de som inte kan eller får vaccinera sig på grund av allergier, pågående cancerbehandlingar, och andra orsaker som gör att de inte kan vaccineras.

Så om du som läser detta är osäker på att vaccinera dig, läs på om vaccinet. Det är klart mer ofarligt än att drabbas av Covid-19, och de inrapporterade biverkningarna tycks vara övergående. Detta vaccin har inte tagits fram för snabbt, som många säger.

Världssamfundet har jobbat mycket mer tillsammans än tidigare och bidragit med mycket pengar. Läkemedelsföretagen har helt enkelt fått mycket mer resurser och kunnat göra större tester än de normalt skulle ha kunnat göra. Mycket byråkrati har också undanröjts för att snabba på processen, därav det fina namnet Warp speed. Så det är ingen som har slarvat eller fuskat, utan de har gjort rigorösa tester på en stor mängd människor.

Den stora utmaningen är nu att läkemedelsbolagen har resurser nog att producera så många miljoner doser som behövs under kort tid. Hela världen ska ha dessa doser. För detta är en global pandemi, och vi kommer att få leva med detta virus under många år. Men 2021 kommer ändå att bli liiiite bättre än vad 2020 har varit.

Hoppas jag (tar i trä!).

Med detta önskar jag er alla en gott nytt år och jag hoppas att jag får se vissa av er (dvs mina vänner och släktingar) öga mot öga snart och kunna krama er. För gud vad jag längtar efter en kram!

• 

• 

•