Hur långt räcker applåderna?

Under våren och försommaren ställde sig svenska folket på sina balkonger för att applådera vårdpersonalens hjältemod när de bekämpade covid-19. Människor skänkte pengar till luncher och fikabröd för dessa hjältar som satte sina egna liv på spel i otympliga andningsmasker, visir, handskar och skyddskläder.

Nu har antalet vårdbehövande på IVA minskat och de operationssalar och uppvakningsavdelningar som akut byggdes om för att ta hand om patienter sjuka i covid-19 har återställts.

I lättnaden över att värsta krisen är över tycks människor snabbt glömt bort våra hjältar i vården. Under tiden vi andas ut, så varslar flera sjukhus och regioner om nedskärningar inom vården.

Redan innan pandemin bröt ut skulle det sparas in pengar. Faktum är att det har sparats in pengar inom vården under årtionden. Detta trots att befolkningen ökat och vi svenskar lever längre, och ju äldre vi blir desto större vårdbehov uppstår.

Av någon märklig anledning har dock antalet administratörer och konsulter ökat, medan sjukvårdspersonalen, som faktiskt ska ta hand om de sjuka, har minskat. Administratörer som inte kan speciellt mycket om vård och som tar märkliga beslut, som att slå ihop olika vårdavdelningar som inte har mycket gemensamt med varandra. Vilket i slutänden hotar patientsäkerheten.

Det går inte att slå ihop en öron-, näsa-, halsavdelning med en urologavdelning för att spara på personalen. För vårdpersonalen på en urologavdelning kan inte hantera en öhn-patient med exempelvis en trackeostomi som riskerar att kvävas till döds om personalen inte vet hur man hanterar en sådan patient. Men sådana sammanslagningar görs hela tiden, trots att personalen protesterar att de är oroliga för sina patienter och dess säkerhet. På pappret ser det bra ut för en administratör, men för patienter och sjukvårdspersonalen är detta en mardröm.

Visst har vården blivit bättre och utveckligen av moderna vårdmetoder utvecklats. Men vårdköerna har inte minskat på grund av nyare vårdmetoder. Istället har köerna ökat. Mycket beroende på sjuksköterskebristen inom vården. En brist som beror på de usla arbetsvillkor som regionerna erbjuder.

2017 publicerade SCB en undersökning om sjuksköterskor utanför vården. Där konstaterades det att under 2014 fanns 110.000 registrerade sjuksköterskor under 65 år, men att 10% nu arbetar utanför vården.

De tre orsakerna som skulle kunna locka tillbaka dessa drygt 10.000 sjuksköterskor till vården angavs vara större möjlighet att styra över arbetssituationen, rimligare arbetsbelastning i förhållande till arbetstid och högre lön.

Det tycks som oavsett vilken region man tittar på, så är det samma problem överallt. Man säger upp läkare och ersätter sedan bristen på läkare med stafettläkare som kostar regionerna stora summor pengar istället för att ha fast anställda läkare.

Förra sommaren sökte exempelvis Piteå Älvdals sjukhus en jourcentralsstafettläkare med öron-, näsa-, halsspecialitet och erbjöd 65.000-100.000 kr i veckan i lön beroende på arbetserfarenhet. Ja, du läste rätt, i veckan. Inte i månaden. Sen tillkommer arbetsgivaravgifterna.

I många regioner, som i Norrbotten, är det stor brist på läkare med specialistkompetens och det är rena paradiset för en stafettläkare att ta ledigt en vecka från sitt ordinarie jobb för att jobba ihop en hel månadslön på en vecka, och regionen betalar glatt ut dessa pengar.

Sjuksköterskor som börjar jobba på bemanningsföretag (ofta utan kollektivavtal) får genast högre lön och de kan säga upp sig från sitt ordinarie jobb, styra över sin arbetstid och tjäna mer pengar, och fortsätta att jobba på samma avdelning som de tidigare jobbade på, och regionerna betalar dessa extra kostnader istället för att från början tillmötesgå sjuksköterskornas önskningar om bättre arbetsvillkor.

Lägg därtill vårdappar som kostar vårdcentralerna pengar, då dessa företag kan debitera din lokala vårdcentral för varje samtal. Något som inte kostar extra om du kontaktat din lokala vårdcentral direkt, eller använder 1177-appen. De flesta regioner erbjuder själva en direktchatt med patienter, men som knappt används för att dessa privata vårdappar gör så bra reklam för sig.

Jag får helt enkelt inte detta resonemang av regionerna och politikerna att gå ihop. Vi skattebetalare betalar dyrt för att tjänstemän och politiker inte kan tänka långsiktigt och satsa på vårdpersonalen.

Visst är det bra med nya dyra sjukhus för effektivare vård, men hur effektiv blir vården om vi kör slut på vårdpersonalen, som nu ska minskas och samtidigt ta igen den vårdskuld som uppstått på grund av pandemin?

En personal som redan gick på knäna innan pandemin, ska alltså nu ytterligare få en större arbetsbörda på sig efter pandemin. Det kommer resultera i misstag, för att personalen är slutkörd och måste jobba hårdare och springa fortare, vilket i sin tur riskerar patienternas säkerhet. Din och min säkerhet.

Det är dags att visa att vi faktiskt bryr oss om vårdpersonalen och se till att deras krav på en vettig arbetssituation med vettiga löner och arbetstider tillgodoses. Att det kanske är bättre för vårdpersonalens hälsa att ha en person till på golvet, än att förlora ännu en arbetskamrat, så att de inte har tid att ta rast, gå på toaletten eller äta.

Hur mycket var egentligen de där applåderna värda i våras? Eller var det bara en tom gest så att vårdpersonalen skulle orka lite till? För de kommer inte att orka så mycket längre till om vi inte får våra politiker att inse att det är allvar nu.