Är ni ihop, eller?

Efter att Ulf Kristersson (m) satt i SVT den 24 januari och tyckte att SD förändrat sin retorik och var inte längre tveksam till att samarbeta med SD, så höjde nog många av oss på ögonbrynen.

Det har ju varit några turer fram och tillbaka sedan innan valet 2018 och idag. Innan valet hade Ulf träffat förintelseöverlevaren Hédi Fried och lovat henne att inte samtala med SD. Något år senare, när Centern och Liberalerna tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet ingick i deras överenskommelse så insåg Kristersson att han inte skulle bli statsminister trots allt. Då började han vackla och sa att han bara lovat Hédi för att det var vad C och L ville höra.

Efter att två år har gått sedan valet så tycks både Moderaterna och Kristdemokraterna börjat kila stadigt med SD. Kanske inte officiellt, men retorik och sätt att uttrycka sig tyder på att M och KD har närmat sig SDs retorik, och politik. Och det där löftet till Hédi Fried var ju bara ett lite missförstånd. Vi skiter i det!

Som en liten passus kanske vi ska påminna oss om att borta i det stora landet i väster, där de haft en populistisk president som flörtat öppet med extremhögern, så pass mycket att de inte accepterade valresultatet, trots att det stod tydligt att Joe Biden och Kamal Harris hade vunnit. Alla turer kring stormningen av Kapitolium i Washington har vi inte riktigt fått klart för oss ännu, men de som stormade byggnaden var ivrigt påhejad av både Trump och hans anhang och de använde ett våldsamt språkbruk. Stormningen ägde alltså rum den 6:e januari, den dagen då de folkvalda politikerna skulle legitimera valet officiellt, och att Trump definitivt hade förlorat valet.

Så vi har de där högerextremaste högerextrema i bakhuvudet, för det spelar lite roll faktiskt. SD har ju bland annat nominerat Trump till Nobels Fredspris, trots stormningen av Kapitolium och vissa inom KD och även M har varit Trumpsupportrar här i Sverige. Nu inte kanske Kristersson, men dessa åsikter skvalpar runt hos många i partiet.

Den 27:e januari var det Förintelsens minnesdag, alltså några dagar efter att Ulf Kristersson sagt i TV att SD var rätt sjyssta ändå och roliga grabbar att kanske leka med. Eller nåt. Dagen till ära så stoltserar Ulf Kristersson med ett fräckt litet boktips: ”Förintelsens barn” på Forum för levande historia. Nu börjar många av oss börja känna att det kanske är lite väl mycket hyckleri hos Kristersson. För hans nya polare är ju ändå med i ett parti som grundades av SS-officerare som också var aktiva i partiet när Åkesson gick med 4 år efter bildandet av partiet.

Lite osmakligt väl, va? Kristerssons hyckleri ändå? Hur understår han?! Han som lovade och sen tog tillbaka sitt löfte till ett barn som överlevde förintelsen och nu låtsas han vara bästa kyrkokörsgossen och tipsar om en bok som handlar om henne och andra överlevares liv. Kom igen nu, för fasen, Uffe. Visa lite ryggrad!

Men nej.

Spola fram tre dagar efter Förintelsens minnesdag, så är det den 30:e januari. Ett datum som också har mycket att göra med andra världskriget. Nämligen det datum då Hitler blev rikskansler.

Sittande rikskanslern von Pappen fick avgå i november 1932, och Hitler som hade vunnit stora framgångar krävde av presidenten Hindenburg att utse honom till rikskansler. Hindenburg vägrade, för han var rädd att nazisterna skulle missbruka makten. Den rikskansler han utsåg fick avgå efter bara två månader.

Sen hände detta, och jag citerar Levande Historia:

På förslag från de konservativa, som trodde att de skulle kunna kontrollera nazisterna, utnämndes Hitler till rikskansler den 30 januari 1933. Ett villkor var att endast två nazister till fick ta plats i regeringen. Inom loppet av några månader lyckades emellertid Hitler skaffa sig i princip oinskränkt makt och göra Tyskland till en nazistisk diktatur.

Så lätt gick det alltså för Hitler att ta makten helt, då Hindenburg hade lite otur och gick och dog, så det behövdes visst ingen president längre heller.

Jag tycker att det är viktigt att vi inte glömmer vår historia, och ständigt påminns om hur lätt en demokrati kan försvinna. Det kan räcka med att en mobb stormar en riksdagsbyggnad och dödar en massa politiker, eller att militären gör en kupp, eller att blåögda konservativa tror att de kan hantera lite smågalna nazister.

Nu är jag inte sosse, men vår justitieminister, Morgan Johansson, tog dagen till ära att påminna om att se en dokumentär och även ge ett tips om en bok att läsa om den här tiden i vår historia. Inte någonstans antydde han med ett ord något om SD (även om de är grundade av nazister) eller moderaterna (och att de på någotvis skulle vara naiva), men precis alla moderater och även en politisk redaktör på Dagens Industri på sociala media blev så indignerade över fräckheten av justitieministern att påminna om dagen då Hitler kom till makten.

Själv reagerar jag med misstanke och undrar, varför reagerar de så extremt kraftigt. För ingenstans pekade ministern på dem. Men DE kände sig utpekade. Varför?

Är det faktiskt så att de på ett sätt känner sig påkomna med handen i kakburken och därför blir så extremt indignerade? Är det rent utav så att SD har blivit lovade något, som exempelvis två platser i en regering? Vem vet?

Jag kan ju bara spekulera förstås, men denna överdrivna reaktion klingar så märkligt i mina öron. Varför känner de sig så skuldmedvetna? Hör de saker som vi andra inte hör när vi blir påminda om hur Hitler kom till makten?

Visst, jag är inte dum, och det är nog inte Morgan Johansson heller, så visst ser jag sambandet mellan 1933 och risken med att tro att SD är välkammade gossar numera, för att de förändrat sin retorik. Men politiken har de inte ändrat. Inte en enda punkt.

Moderaternas politik tycks ha ändrat sig dock, för de agerar nu som Messi på fotbollsplanen om man tittar snett på honom. De kastar sig omkull på marken och skriker högt som om de brutit både armar och ben fast de knappt har en kluven hårtopp… om det nu är sant att de bara sagt att de ”kan” tänka sig att samarbeta med SD.

Denna överreaktion gör mig dock misstänksam. För hade de inget att dölja, varför denna otroliga indignation, tänker jag.

Så min fråga till M och SD är: Är ni ihop eller?