Det är tufft nu – men tänk på andra!

Sitter här på Sahlgrenska och har nyss vaknat upp från en operation i halsen, så att jag kan andas bättre inför julen. 

Tappat räkning på alla operationer jag gjort sedan jag var 11 år gammal, men ett tag skedde de var tionde dag. På senare tid har vi hittat en gyllene medelpunkt med operation var tredje månad. När detta skrivs har jag 47 års erfarenheter av att inte kunna andas, inte kunna prata eller leva ett normalt liv som går att planera. 

Nere i Göteborg har jag varit i 22 års tid och betat av ungefär 130 operationer. Jag trivs bäst här. Bra läkare, bra personal. Sammanlagt har jag 400+ operationer under bältet. Tappade räkningen vid 250 operationer.

Har vaknar ur respirator minst två gånger. Andning, puls och syresättning har varit nere på noll ett par gånger, och de har fått ”starta om” mig. Har en trackeostomi i halsen sedan 1 juli 1998 (dvs ett hål i strupen med ett rör i luftstrupen) för att kunna andas. 

Jag är inte läkare, men har sett vården inifrån som patient väldigt länge. Jag har på nära håll och även personligen drabbats av alla försämringar inom vården de senaste 30-40 åren. 

Tänkte ta upp två saker i det här inlägget. 

En sak som jag tjatat om flera gånger, då jag har med sådan regelbundenhet besökt samma sjukhus och sett vilken arbetsmiljö personalen på golvet har. Hur mindre tid sjuksköterskor och undersköterskor fått per patient, hur lite vård av patienter de ägnar sig åt, och hur mycket de sitter vid sina datorer istället. Och det är inte patiens de lägger eller slösurfar på nätet. De pusslar och försöker få plats för de vårdbehövande, de skriver journalanteckningar, de håller koll på oss patienter. 

De har ibland så mycket att göra att de varken hinner gå på toa eller sitta ner längre än en kvart för att äta medhavd måltid. De stressar skiten ur sig pga de är för få på golvet, de måste springa snabbare, de måste hålla en massa saker i huvudet samtligt, och mer stress glömmer de ibland viktiga saker. 

Det är inte en arbetsmiljö jag skulle vilja ha. Stress, knappt inflytande över sin arbetssituation och dessutom för usel lön, trots att de studerat många år för den kompetens de har. 

Det är inte rimligt att – innan Coronapandemin – minska antalet personal, låta dem gå dubbla skift (14-17 timmar är inte ovanligt), flytta på dem till andra vårdavdelningar, som om de vore boskap. Och de flyttas av människor som inte tycks ha insyn i hur det går till att vårda patienter på ”golvet” och vilken kompetens de besitter. 

Förutom att de bränner ut sig, så tappar de sugen och lämnar yrket helt. Att gå till jobbet orsakar dem ångest. Men de visar aldrig patienterna hur illa det egentligen är. För de är längst ner i hackordningen när någon byråkrat eller konsult leker med sina Excel-filer. 

Dessutom minskar patientsäkerheten avsevärt, när minde personal måste springa snabbare och slarvar för att de inte hinner, för att de glömmer. Detta gör att de blir utbrända och gör misstag, som de inte skulle gjort om de hade fler kollegor och slapp stressa sönder sig, hade mer tid för sina patienter och möjlighet att påverka sin arbetsmiljö.

Tror ni fattar poängen nu. 

Situation har blivit glasklar under 2020 på grund av pandemin. Att det behövs fler folk på golvet, fler händer, mer ledighet att återhämta sig, fler som orkar och som inte bara accepterar en balkongapplåd eller en flaska handsprit som tack för välgjort arbete. 

Det ska synas i deras plånböcker vilket heroiskt jobb de gjort! 

Nå, nu till den andra delen. 

Detta med att allt inte alltid blir som man vill. Ingen människa i världen hade kunnat förutse att Covid-19 skulle förändra så många människors liv över hela jordklotet. Folk som dör, folk som blir långtidssjuka utan vetskap om de någonsin kommer att tillfriskna helt från de biverkningar viruset orsakat. 

Vi har varit naiva och inte tagit viruset på allvar. Speciellt när våra frivilliga åtgärder började visa effekt och IVA-avdelning efter IVA-avdelning kunde återgå till normal aktivitet under sommaren, tack vare att vi höll avstånd, höll stenhårt på hygienen, jobbade hemma, eller stanna hemma om vi kände sjukdomssymptom. 

Många varnade för en andra våg under hösten. Och här är vi ni. Än värre än vi befarade. 

Vi lärde oss tydligen inget av vårens insatser, där det krävdes av oss alla att hjälpas åt, vara beredda på att uppoffra den personliga bekvämligheten, för inget kommer att var som vanligt på väldigt länge. 

Som kroniskt sjuk och med aningsbesvär så har jag lite erfarenhet av detta med att vara isolerad. Av att inte utsätta mig själv för onödiga förkylningar eller influensor. 

Jag kan räkna upp ett antal bröllop och begravningar bland mina närmaste släktingar och vänner som jag varit tvingad till att ställa in i sista minuten, för att jag var tvungen att akutopereras, och låg på sjukhus för en operation. 

Jag har lärt mig den hårda vägen att det finns inget som heter normalt i mitt liv. Detta onormala ni andra nu upplever är mitt normala. Det kommer alltid något i vägen som sätter käppar i hjulen för mig i resten av mitt liv. 

Jag var i ett bra skede i livet innan Coronan slog till. Jag var på väg uppåt, framåt, hade större energi än jag haft på många år. Fick knappt ett år av den glädjen, innan jag var tvungen att krypa in i min mörka vrå igen på grund av pandemin, då jag tillhör riskgruppen och alltid måste vara försiktig. Denna isolering som jag varit i under så många år, trots att viljan funnits för annat, men kroppen har inte orkat med, har varit min vardag.

Men det jag lärt mig under alla dessa 47 år är att ha tålamod. Mycket tålamod. För inget blir som jag planerar. Det har jag alltid räknat med. Så enormt tålamod har jag fått träna mycket på. 

För som klyschan säger? Efter regn kommer solsken. Även efter månader, år eller årtionden av regn. Om så bara för en stund, och då passar jag på att njuta en stund. 

Jag fattar frustrationen. Jag fattar också att det finns saker man verkligen vill göra, men verkligheten säger att det inte går. Inte den här månaden, inte det här året. Inte det här årtionde. 

Antagligen har jag haft längre tid på mig att anpassa mig, för jag jag aldrig haft något val. Jag måste anpassa mig till min sjukdom, och nu till pandemi. Men jag vet också att det kommer stunder när det vänder, när jag kan andas ut och leva en stund. 

Jag har rest ute i vida världen, varit på stora och små äventyr. Jag har älskat och blivit älskad. Men har alltid haft i bakhuvudet att det kan förändras på en sekund. Att jag måste egoistiskt sätta min sjukdom först trots allt. 

Blir därför förvånad när folk är egoistiska på ett annat sätt. De måste åka till Ullared och trängas med tusentals andra. Inte tycks de kunna vända i dörren om det är för mycket folk. Dvs det tankesätt jag använt hela livet, att inte utsätta mig för ökade risker, där tänker folk tydligen tvärtom. ”Det händer inte något farligt med mig!”

När det gäller Covid-19 är det ett fenomen jag blir mäkta förvånad över. Andra ska hålla sig undan så att du kan göra som vanligt, som om världen centrerar runt dig. Du behöver inte tänka på att dina behov kanske riskerar andras liv. Att om vi alla solidarisk agerar lika försiktigt så minskar faktiskt smittan. Att vi alla tar ansvar.

Vi lyckades ju i våras. Men när solen och värmen kom fram och färre sjuka låg på IVA så var det som att folk agerade som allt var all som vanligt igen. Trots varningar och uppmaningar.

Så länge viruset finns kommer det inte vara som vanligt. Varken för dig eller mig. Fatta det!

Att regeringen anses agera för sent, det är jag tveksam till. De litar på myndigheterna som är proffs på pandemier. Dessa myndigheter gjorde en missräkning i våras, på grund av att de trodde att Sveriges beredskap var god, de trodde äldrevården var bättre; med patienter som träffade samma personal, och att personalen hade tillgång till och bar skyddsutrustning. De trodde det fanns beredskapslager för respiratorer osv. Något som redan på 90-talet nedmonterades och försvann. 

Så vems fel är det? Sittande regering? Regeringen innan? Regeringarna innan dess? För ingen av dem, vare sig till höger eller vänster har rustat upp Sveriges beredskap. Inte en enda av dem. De sålde istället ut vår beredskap och trygghet. 

Alltihop, med allas goda mine. Ingen nämnd, ingen glömd. 

Faktum är att hela riksdagen borde ställas inför riksrätt på det sätt de riskerat så många människors liv. 

Ja, ni sossar, miljöpartister, vänsterpartister, centerpartister, liberaler, moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater, det är ert fel. Ni har alla fört svenska befolkningen bakom ljuset med era nedskärningar av beredskapslager, privatiseringar och New Public Management. 

Skäms på er!

Så vad kan vi som individer göra?

Följ de förbannade råden! 

Det är ditt ansvar, det är mitt ansvar, det är allas ansvar att begränsa smittan. Du är inte undantagen. Du är inte någon kändis som undantages reglerna. Även kändisar, politiker och gemene man bär på ett ansvar. 

Ja, du får köpa mat till dig själv, familjen och husdjuren, men du behöver inte in i ett shoppingcenter för att hitta en klänning för ett bröllop nästa sommar. Det är inget måste! Då är du bara en snål självisk fan och borde skämmas. På riktigt!

Å klarar du inte att undvika att ”lyxshoppa” de närmaste månaderna, är du bara en självisk idiotiskt, för ingen annan än du riskerar omgivningen med mer smitta. Du kan vara helt symptomfri, men ändå vara en superspreader. 

Det är ditt fel att kurvan går brant uppåt. Ja, ditt fel. För du var egoist och skiter i att en främling kan dö, för din jävla klänning! 

Skärp dig för fan! 

Det är i huvudsak andra du skyddar genom att följa råd och rekommendationer. Du vet, solidaritet så att ingens mormor dör för att du vill göra en god affär i mellandagarna för det där sommarbröllopet du ska gå på om ett halvår. 

Ja, jag vet att det suger att du inte får leva ditt liv som vanligt. Ta det från någon som inte levt som vanligt på flera år. Kan jag som kroniskt sjuk fixa det, så kan du som fullt frisk fixa det några månader. Garanterat. 

Så sluta gnäll. Det är inte synd om dig. Inte ett jäkla dugg. Bit ihop. Vänta lite längre med din shopping, så kommer din belöning – när du äntligen får gå på fest, afterwork, krama farfar – att fortsätta leva livet mer som vanligt igen. 

Men så länge kurvan i denna andra våg av pandemin pekar rakt uppåt, så är det på ditt ansvar att sjuksköterskor flyr jobben, blir utbrända och lever på en skitlön, för att du tycker andra ska ta sitt ansvar, inte du, för du är magiskt undantagen allt ansvar. 

Men i sanning är det du som glömmer bort ditt eget ansvar!
Vi alla andra tar vårt, så varför inte du? 

Du är en del av problemet för att du inte besitter vare sig tålamod eller solidaritet med de som drabbas av pandemin. Du måste ta ditt ansvar och sluta skylla på andra!

För vet du vad, jag är jäkligt less på att begränsa mitt liv ännu mer för att du inte pallar. Jag är nämligen beroende av att sjukvårdspersonalen orkar jobba kvar, när pandemi klingat av. För de räddar mitt liv var tredje månad, och det kommer inte sluta helt plötslig när pandemin klingat av. 

För denna korta tid i ditt liv du tycks är så jobbig – detta är min vardag!

Så välkommen till min värld. Du pallar en stund till. För som sagt, har jag pallat att leva så här i drygt 20 år, så kommer du palla i något halvår till ett år till. 

Jag lovar! Det blir bättre sen.  För dig i alla fall.